dolphindance

Det känns så jäkla skönt just nu, har fått reda på att jag klarade juridik tentan, jippie! Den var en halv termins arbete den (10p) och det är så fantastiskt att känna att jag klarade den och inte behöver göra en omtenta! Endast en halv termin kvar av juridiken (social rätt) och sen - sommarlov!!! =)

men den flög iväg lika kvickt igen (som vanligt då kanske vissa skulle utropa. *s*) Håller just nu på att uppdatera min mobiltelefon så att jag kan använda den som mp3 spelare, känner mig oerhört cool. ;)

Som ni ser har jag ändrat layouten på bloggen från det rosa till detta, får se hur länge detta håller innan jag faller tillbaka till min favorit färg... *s*

Jag kanske ska återkomma till tråden jag slängde ut i det sista inlägget (som inte består av bilder) och incidenten med min granne M och vad det fick mig att minnas:

Jag och lillan mötte M i trappan vilket var perfekt eftersom vi  då kunde få M och U´s nycklar då de skulle vara borta över påsk och vi då ska passa deras papegoja. Vi tog hissen upp tillsammans, klev av och ut och eftersom M och U´s dörr är prick mittemot hissen så slet M i dörren direkt - men den var låst. M såg aningens snopen ut eftersom U skulle vara hemma, men då upptäckte vi att vi var på fel våning... eh... Grannarna vars dörr M ryckt i öppnade sin dörr och bjöd förvisso in oss, men vi avböjde och tog hissen till rätt våning. *s*
Nåja, denna händelse påminde mig om en liknande incident när jag var femtonårs åldern och då upplevde händelsen som oerhört pinsam.

Min mamma och jag hade bråkat som sjutton den dagen jag tänker på och det var stiltje just då när hon bad mig att gå ner och köpa mjölk. Motvilligt och sur som citron klampade jag ner till närbutiken och köpte mjölk. Väl hemma igen tog jag hissen trots att vi bara bodde på tredje våningen, klev ur vid vår dörr och ryckte i handtaget och fann till min stora förvåning att dörren var låst (jag visste med säkerhet att jag inte låst den när jag gick ut).  Jag tänkte att det var nån hämnd från min mor men tji fick hon för jag hade inte glömt min nyckel (som jag ofta gjorde på den tiden) och tog upp nyckeln och satte den i låset... Men det funkade inte! Nyckeln passade inte i låset! Jag tyckte det var aningens märkligt och ganska avancerat trolleri av min mor att lyckas byta lås på den korta stunden jag var nere och handlade och all ilska från tidigare under dagen flammade upp igen. Jag började rycka våldsamt i dörren, svära en massa ofina ord och sparkade t.o.m på dörren... Efter ett bra tag öppnades dörren och där stod mina grannar som bodde ovanför oss.... Jag hade tryckt på fel knapp och klivit av på fel våning... och som den oerhört truliga tonåring jag var tittade jag knappt på grannarna, sade bara att jag kommit fel, klev in i hissen och for ner en våning där vår dörr inte var låst och mamma uppenbarligen inte hunnit byta lås! *s*

Nu kan man skratta åt sådana minnen, men jag kan lova att jag tyckte det var oerhört skämmigt då.... *s*

Häromdagen hände något smålustigt som jag och lillan råkade ut för tillsammans med vår kära granne M. Det fick mig att minnas en liknande incident som jag råkade ut för i 15 års åldern. Men innan jag kommer in på detta så vill jag förklara hur jag kan råka in i saker och ting tillsammans med vår granne M.

För det första bor vi ett nybyggt hus (undrar om det ff räknas som nybyggt trots att vi bott här i snart tre år?...) och alla som bor här flyttade in samtidigt (i princip, vissa har försvunnit och nya har tillkommit, men grundstommen är kvar). Min mamma sade att det blir en speciell stämning i nybyggda hus just på grund av att alla flyttar in samtidigt och det hade hon rätt i! Det är lite som att leva i ett mindre samhälle där alla har koll på en, på bilen (om den står på parkeringen eller ej) o.s.v. För det mesta upplever vi det som kul och mysigt (även om det finns en eller två skvaller tanter man gärna undviker). Men fram till en dryg vecka innan lillan föddes hade vi dock ett visst avstånd till alla grannarna och kände ingen närmare än ytligt prat och hej ungefär.

Denna torsdag, en dryg vecka innan lillan föddes, satt jag i telefon med min kompis J. Jag ojade mig över att jag gått över tiden för beräknat förlossningsdatum med en vecka redan (japp, gick över tiden med 18 dagar) när jag plötsligt hörde svaga rop på hjälp. Jag gick runt i lägenheten med J kvar i luren och försökte lokalisera ropen och när jag kom ut i hallen hördes de starkare. Jag tittade ut genom titthållet och fick se tvärs över gången vår granne E ligga med halva kroppen ute i trappuppgången och ropa. Jag fick kvickt lagt på luren med J, dra på mig ett par byxor och rusade till E. E var i viss mån kontaktbar men kunde inte röra sig och jag förstod genast att något allvarligt hänt (även om inte ordet stroke slog mig just då). Jag rusade in till oss igen, fick fatt i min mobil, rusade tillbaka till E och ringde 112. Jag förklarade situationen så gott jag kunde och de sade till mig att lägga upp E´s ben högt så det gjorde jag och sen sade de att ambulans var på väg. En nanostund senare ringde de upp mig igen och sade att jag skulle ta ner benen ifall det var stroke så det fick jag kvickt göra. Under tiden kom (tack och lov) ytterligare en granne, G, till oss (bor vägg i vägg med oss och är en hemskt rar äldre dam). Hon stannade hos E medan jag susade ner till porten för att invänta ambulansen och där stod jag höggravid så det small om det, barfota för att jag inte gett mig tid att ta hitta och ta på mig ett par skor som passade - jag hade nämligen börjat samla vatten i slutet av graviditeten och min fötter var tredubbla min vanliga storlek. Det var dessutom i smällkalla vintern, men då kom ytterligare en granne som bor där på första våningen och som tydligen sett mig genom kikhålet ut med ett par innetofflor till mig. Hemskt rart av henne och jag stack i fötterna i dem och log tacksamt mot henne trots att innetofflorna redan innan min tredubbla storlek hade varit för små till mig (dessa var typ strl. 38 och jag har 40). Strax därpå kom så äntligen ambulanskillarna och vi for upp till vår våning och E. Väl där uppe blev det ett hallå för ambulanskillarna behövde handdukar och papper, så jag sprang mellan dem och vår lägenhet med magen guppandes och i de alldeles för små tofflorna och hämtade allt de ville ha. Sen for de iväg med E.

Jag oroade mig för att E´s eventuella barn/släktingar/familj kanske inte visste vad som hänt E och jag visste att grannarna vägg i vägg med E umgåtts en del med E och tänkte att de kanske visste hur man fick kontakt med E´s familj. Så på kvällen när de kommit hem från jobb traskade maken och jag över till dem (innetofflorna hade jag lämnat tillbaka så jag traskade i skor som var för stora för mig denna gång, de var makens) och så inleddes vår vänskap med grannarna M och U. M och U är ett medelålderspar som är helt underbara. M jobbar som arbetsterapeut i vår grannstad (samma stad min make jobbar i) och U är chef för psykiatriska kliniken här i vår egen stad. U är dessutom dansk med allt vad det innebär i humor och tokigheter.

Det blev ju en ganska dramatisk inledning på vår vänskap, men när vi ringde på M och U så fick vi veta att de redan hade hört om E eftersom de varit i kontakt med E´s barn (tack och lov hade visst sjukhuset kontaktat dem). Sen vi pratat färdigt om E stannade jag och maken hos M och U i ytterligare 3 timmar och bara snackade en massa "skit". Och så har det fortsatt vilket vi uppskattar jag och maken. Ofta kan både jag och maken tycka bättre om att umgås med människor som är lite äldre eftersom vi ibland kan känna att vi har mer gemensamt med dem. Sån har jag nog alltid varit sen jag var barn, har ofta sökt mig till de som var äldre.

Men nog om det, om jag skulle ta och återvända till den där torsdagen och timmen efter E åkt iväg med ambulansen. Först stod jag en god stund och pratade med vår vägg i vägg granne G om vad vi just upplevt och sen kom jag in i vår lägenhet. Där upptäckte jag ganska snart att jag bara såg vår "gamla" katt medan vår yngsta katt var puts väck. Jag visste att om lag lät hysterisk på rösten skulle han aldrig kom fram från sitt gömsle så jag ropade på honom med den lugnaste röst jag kunde uppbåda, men ingen skogskatt (han är halv norsk skogskatt och hårig till tusan) kom fram, jag fortsatte ropa och kände att den lugna rösten försvann mer och mer ju mer jag letade... Mitt enda problem var att jag i mitt härliga tillstånd inte kunde lägga mig ner på alla fyra och titta under sängen för då hade jag inte kunnat komma upp igen, men jag var vid det laget tämligen övertygad om att han lyckats smita under någon av alla de turer jag gjort till lägenheten medan ambulanskillarna var här. Så jag for ut i trappen (fortfarande med de för små innetofflorna) och gick hela vägen upp (6 våningar) och ner igen och letade efter honom i varje skrymsle - ingen katt.... Nu var jag fullständigt övertygad om att han dessutom lyckats komma ut och att han var förlorad för alltid, så hysterisk ringde jag upp maken på hans jobb, stakade fram i korta ordalag vad som hänt E och att vår katt nu minsann låg död under en bil någonstans i stan. Grät som sjutton gjorde jag och maken han lovade att ila hem, men det tar ju trots allt en liten stund eftersom han jobbar i grannstaden. Så i min hysteri ringde jag även min mor (som inte bor långt från oss) och hon kastade sig in i en taxi och kom hit på två röda minuter. Hon försökte lugna ner mig och frågade om jag verkligen letat överallt, snyftande sade jag att det hade jag men att jag inte kunnat kolla under sängen men där kunde han inte vara för då hade han väl ändå kommit fram när han hört min förtvivlan... Min mor, som då väntade på en höftledsoperation och egentligen inte heller kunde krypa på golvet, lyckades lägga sig på alla fyra och titta under sängen och började storskratta, för där låg han vår lille skogsman och plirade med stora ögon!

Med gemensamma krafter kom mamma sen upp från golvet och vi satte oss i soffan och jag gjorde mitt bästa för att se oskyldig ut när en orolig make stormade in i lägenheten och fick se båda våra katter sova gott i den andra soffan.... *skratt*

Vår förhoppning sedan var att all dramatik skulle sätta fart på förlossningen, men icke, det dröjde som sagt ytterligare en dryg vecka innan lillan beslöt sig för att komma ut, men det är en helt annan berättelse!

Och det jag egentligen tänkt skriva om ska jag göra vid ett annat tillfälle för nu, nu har jag skrivkramp!

GLAD PÅSK ALLA!

och jag sitter här och bidar min tid... Lillan leker/busar med allt hon kommer åt och maken sitter vid sin dator och jobbar på nån hemsida för forskare. Snart ska vi åka till mannens mormor och morfar tillsammans med mannens syster, mamma och morbror. Ska bli trevligt. Systern är inte hemma så ofta eftersom hon pluggar till veterinär i Tyskland och vi har lejt henne till att putsa våra fönster nu i veckan hehe.

Vi har haft en vecka som varit både hektisk och lugn, varvat i omgångar. Den trevligaste och roligaste stunden var dock när lillan och jag träffade våra kompisar som emigrerat till Norge och nu var hemma och hälsade på en vecka. Vi var i parken i solen (enda stället med lä typ) och fikade goa kakor (mums) och pratade en massa medan grabbarna lekte och lillan kletade ner min kompis ljusa byxor med chokladiga händer. Min kompis är gravid med tredje barnet och nu börjar jag känna suget efter ett till barn. Har inte haft det suget sen lillan kom, men nu börjar nåt hända...

Vaknade ju med halsont i söndags och allmänt dassig. Mannen for till Finland med jobb på måndagmorgon (kommer hem imorgon torsdag). Har haft superont i halsen och sitter idag med hosta, täppt näsa och ff ont i halsen, men ingen feber! Det är som om jag ställt in mig och min kropp på att vi (jag och kroppen) måste fungera normalt och må så bra som möjligt så även om nätterna varit tuffa så vaknar jag på morgonen pigg (nåja), går upp, tar hand om lillan, pluggar, masar mig iväg på föreläsningar, möter min mor (som passat lillan) med väninna efter, går långa promenader ute så att lillan ska få luft i det härliga vårvädret, kommer hem, fixar mat, är med lillan till hon lägger sig och en timme efter det stupar jag, bara för att göra om allt nästa dag... Är man dum eller smart? Och hur fantastisk är inte kroppen som går att på något vis programmera så här?! Dock kan man inte köra på så här i all oändlighet därför ser jag fram emot mannens hemkomst, få slänga mig på soffan, bli ompysslad och vara sjuk. *skratt*

är jag ganska bra på om jag får säga det själv... *skratt* Igår tyckte jag förbaskat synd om mig själv kan ni tro och irriterad till max var jag oxå! Vaknade med halsont och var grinig av bara det. Mannens syrra kom hem från Tyskland igår och knallade över till oss. Trevligt, om det inte varit för att lillan var totalt olik sig igår och bara grät, skrek och var urarg omvartannat - men det kan man ju ta om sällskapet haft lite förståelse och inte kommit med kommentarer som: "Felet är att ni tar upp henne så fort hon börjar gnälla och då lär hon sig det och då tar det aldrig slut..." m.m. Det här till saken att hon inte har egna barn...
Hon stannade dessutom hela eftermiddagen och jag var helt slut när hon väl gick. All planer gick i stöpet och mannen fick stressa med packning och fix inför Finland (där han är med jobbet fr.o.m idag till torsdag) och jag ställde mig och gjorde kladdkaka... Helt irrationelt jag vet, men jag bara kände att jag måste ha choklad nu! Sen var det oxå så att så fort mannens syrra gått så blev lillan go och glad igen... go figure?!

Idag har jag suttit fem timmar över juridik tentan och nu är den över - jippie! Hoppas innerligt att jag har klarat den oxå.... Det vart lite mycket idag. Mannen var hemma för att vara med lillan och imorse upptäckte vi att lillan har feber och det har hållt i sig hela dan. Hon mår inte alls bra utan vill bara vara nära och när jag kom hem så blev hon så glad. I vanliga friska fall brukar hon inte bry sig ett dugg när jag kommer hem efter ett par timmar i skolan, när mannen kommer hem däremot blir glädjetjut och regndanser minsann. Men så var icke fallet idag, när lillan är sjuk så blir hon mammig och då är jag bäst att vara hos. Men är det inte så lite till mans? Jag kan fortfarande få sug efter mammas omtanke när jag känner mig eländig... *ler*

Alla sover här hemma och jag passar på och snor åt mig en stund för mig själv framför datorn utan katters jamande, mannens pladder eller lillans pockande på uppmärksamhet.

Min mamma spelade in ett program till mig på TV3 som har den befängda titeln "Vi äter oss till döds". Just denna veckans avsnitt lockade mig eftersom det skulle handla om stora vackra kvinnor som lärt sig trivas med sig själva i en stor kropp. Eftersom jag själv huserar i en stor (och vacker) kropp och både trivs med mig själv och samtidigt inte (eftersom jag hela tiden strävar efter att gå ner i vikt - framför allt för hälsans skull) tyckte jag det var intressant. Nu tyckte jag nog att programmet inte direkt handlade om att tjejerna faktiskt trivdes utan mer att de upplevde hur folk stirrade på dem... Dock, det är ett intressant och i viss mån brännande ämne det här med övervikt och fetma. Det lämnar oftast ingen oberörd och det finns många åsikter kring det. Mina tankar kring det är att är man överviktig så är man det oftast för att man mår dåligt i själen och för att kunna gå ner i vikt måste man dels laga själen (viktigast!) och sen lära sig äta rätt och om man känner för det, komma igång med någon sorts träning. I hela mitt liv har min vikt varit som en jojo, upp och ner (mest upp då). Men ca ett år innan jag blev gravid med lillan så bestämde jag mig någonstans djupt inom mig att nu var det slut med dieter, viktväktare och bulimi (har levt med bulimi från jag var 15 år)! Jag tog modet till mig och traskade till ett tjejgym här i stan och började träna, började lära mig vad som var bra att äta och vad som var mindre bra (även om man hela tiden anat vad som var vad...) och jag tillät mig att någon gång då och då äta sånt jag gillar (typ godis). Jag bestämde mig främst för att må bra (psykiskt och fysiskt) och att viktminskningen fick komma i sin egen takt. Och så har det fortsatt, jag gick ner över 17 kg efter förlossningen (kissade ut allt *skratt) och det har jag hållit och gått ner lite till, inte rmycket och inte fort, men hela tiden lite (och så blir det stillastående platåer allt som oftast och det är då det blit tufft för mig och mitt psyke). Nu när vi har lillan så tränar jag inte längre tre till fyra gånger i veckan utan endast två morgnar. Det är allt jag mäktar med just nu med studierna i en snara runt halsen. Sen ser jag till att promenera till skolan när jag har föreläsningar (en promenix på ca 45 minuter) och det blir långa turer med lillan och vagnen. Men jag måste få ha de stunderna när jag får äta godis.,, Japp, så är det! *skratt* Som förra helgen när det var melodifestival... Vet jag att får äta gott då så kan jag hålla mig alla andra dagar, knäppt kanske men det är så jag funkar. *skratt*

Så mina tankar kring oilka kroppstorlekar är att man ska försöka trivas i sin storlek, men samtidigt inte verka för att överviktiga har rätt till t.ex två platser på ett flygplan eller vad det nu kan vara. Att jag är stor är helt och hållet mitt eget fel (även om det hade varit så gött att få skylla på nån annan) och övervikt ska inte ge mig rättigheter till absurda situationer. Rättighetslagar finns inom socialtjänsten och inom handikappreformen och det är för människor som oftast a) har handikapp från födseln eller råkat ut för en olycka och blivit handikappade eller b) människor som ekonomiskt inte klarar sin situation. Däremot vill jag verka för att fler inser att stora människor oftast har en trasig själ (eller en del av själen som är ur funktion) och att vården inte enbart stod beredda med magsäcksoperationer utan först ger tiden och resurserna till att se in i själen och försöka laga det som gått sönder.

Det har varit en kanonvecka väderleksmässigt med sol och minst 12 plusgrader - härligt! Lillan och jag har promenixat vid havet och jag har förträngt allt med skolan (trots att jag har en tenta nästa torsdag). Egentligen har jag inget vettigt att plita här, ville bara få ner några rader. Ser fram emot sommarlovet och att vara ledig, känner mig så trött just nu...

Det är ju nu en gång så att jag lätt oroar mig... Och detta tog sig uttryck denna lördag morgon som så här:

De har lovat sol (japp, den skiner därute) och minst tio plus (har inte stuckit ut näsan än och kan bekräfta detta) denna dag så då kom jag på den briljanta idén att släpa med min mor ut på en lång promenad (med vagnen som rullator åt henne). Sagt och gjort! Min mor brukar vakna tidigt och därför lyfte jag luren strax efter nio för att ringa henne. Alla signaler gick fram och inget svar utan telefonsvararen kom in. Jag pratade in mitt ärende och lade på och förväntade mig att hon ganska snart skulle ringa upp igen (min mor hör ganska dåligt och fattar ibland inte vad det är som ringer... *skratt*). Men ingen mor ringde... så vid halv tio provade jag att ringa igen.... inget svar... nähä... Då började jag tycka det var liiite underligt och mina tankar började så sakteliga att snurra: "varför svarar hon inte?" och "kan något ha hänt?". Jag uttryckte dessa tankar väldigt sakligt och lugnt (i mitt tycke) för min man som då sade att jag inte ska oroa mig och att min mor kan ha haft en dålig natt och sov länge eller är nere och handlar. Den första förklaringen lyssnade jag inte ens på och den andra viftade jag bort med att det gör hon inte så här tidigt.... Fram till tio kände jag mig rastlös och för varje minut växte mina presumtiva scenarion från att hon inte hörde telefonen till att hon antingen låg död i sängen eller låg på golvet nånstans, led och kunde inte nå telefonen och hur skulle jag klara att leva mitt liv om jag inte hade henne längre och lillan som inte kommer att komma ihåg henne när hon blir äldre o.s.v.... Ja, jag i princip slet mitt hår i mitt inre (om det nu går) och klockan tio ringde jag min mor igen och fortfarande inget svar. Nu var jag fullständigt övertygad att jag hade rätt i något av ovanstående scenarion och tänkte säga till mannen att rusa bort till min mamma (han är mycket snabbare än vad jag är) för att kolla.

Men då ringer telefonen! Det är min kära mor med en väldigt sömnig röst som frågar varför jag ringt så mycket och hon har haft en jobbig natt med migrän så hon sov ut nu på morgonen....

Det är sol idag och jag sitter inne och njuter... Det gör jag för mannen har tagit lilltjejen på promenad och jag har vårt hem alldeles för mig själv, jippie! Jag behöver tid för mig själv, jag har alltid gillat att vara hemma med mig själv ända sen jag var singel. Det blir dock inte så mycket av den varan nu för tiden med en styck make och en styck dotter, så därför är de här stunderna extra njutbara. Jag tänker göra precis ingenting vettigt fast jag har en del skolarbete som ropar på det dåliga samvetet... men det tänker jag ignorera! *skratt*